Dotter önskas.

Jag har precis hört klart ”Dotter önskas” av Katerina Janouch. Jag råkade se den på bokbussen och lånade den. Säkert lite banalt skriven tänkte jag, i stil med texterna ur typ Vi föräldrar. Inte trodde jag att jag skulle beröras så av den. I förmiddags hörde jag klart det sista, medan Noria skrotade runt bland all snö på tomten.

Och jag grät innan det hela var över. jag har pratat så om den här boken hela veckan, med mamma, med jan och med min syster. Jag blev berörd i hur mycket jag kunde känna igen mig i vissa bitar. Inte just det i att önska en dotter, utan i känslor som jag hade när jag väntade barn, var utpumpad efter att ha fått mina två och inte riktigt upplevde att jag räckte till och var tillräckligt ”duktig”, och i känslan av att ha världens mest förstående make som barnen har fått till pappa.

När jag väntade Vilmer var jag helt övertygad om att det var en pojke. Många i vår bekantskap hade fått en pojke först. Jag själv har dock två systrar. Men jag har alltid sett mig som en pojkmamma. När jag väntade Noria var jag lika övertygad om att hon var en pojke hon med. Fram till vecka 18 vet jag inte hur många gånger jag svarade på kommentarer som ”Nu vore det väl kul om det blev en flicka” Får alla sådana kommentarer? Får de som har en flicka först samma typ av fråga, om att det skulel vara kul med en pojke?

Eller är det snarare kommentarer som att det vore praktiskt och kul med en flicka till, de kan ärva varandra och ha sååå roligt ihop? Jag tyckte därför att det vore skönt att veta, så man kunde svara lättare. Ska väl andra skita i egentligen, men man är ju lite känslig när man är gravid, både för sådant som sägs och sådant som man tror att folk tänker. I alla fall jag….

Vi fick veta på UL att hon var en flicka, men jag trodde hon kanske bara hade en väldigt liten snopp! Så vi åkte till köns-UL i sthlm också. Ändå kunde jag nästan ha dikterat ihop ett sms där det skulle stå ”Vad var det jag sa, det ÄR ju en pojke”. Men icke, jag fick en dotter. Jag har en av varje, en pojke först och en flicka sedan, med 2 år mellan. Idealet?? Ja, typ enligt Katerina Janouch i alla fall. Självklart är jag glad för det, men hur hade jag uppfattat det hela om jag fått en pojke andra gången. Två barn vill jag ha, hade jag ändrat det då, och försökt en gång. Eller hade jag stannat vid 2 pojkar och inte ägnat en sekund åt att sörja det faktum att jag inte fick en dotter? Eller hade jag som Helena i boken, blivit skvatt galen och sökt genom internet, tänkt på detta varje gång någon väntade barn? Ja, det kan man ju aldrig veta!

Vår pojke är en underbar, känslosam pojke, lätt att visa känslor och mjukhet, och det uppmuntrar vi och uppskattar. Noria är väldigt lik sin bror i mycket, väldigt lik. Och inte har hon varit lättare att ha att göra med. Och inte gillar hon tofsar i håret direkt, och ber aldrig om klänningar. Inte än! Skämt å sido, jag vet att känslan av att ha en dotter inte sitter i just detta med kläder och smycken, det sitter på ett mycket mycket djupare plan. Kom gärna med kommentarer och egna reflektioner…..! Har det någon betydelse hur man är själv, hur viktigt det är att få en dotter? Eller vill alla kvinnor egentligen ha minst en dotter (om de kunde välja uotsagt på ett hemligt plan)? Och i så fall varför? Jag tror inte någon skulle vilja byta bort något av sina barn, det vill ju inte Helena i boken heller, men kan tänka sig att få många pojkar, bara hon en gång får en flicka. Och dagens samhälle då, ett riktigt tvåbarns-samhälle, eller? Så alla som skaffar mer än två barn blir bedömda också, visst är det så? Ja, de skaffar nog en till för att …..! Men de som har två flickor kanske inte möts av samma tankar och kommentarer som de som har två pojkar. Kommentera gärna mitt svammel.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

3 Comments on Dotter önskas.

  1. Matilda
    7 mars, 2010 at 15:01 (9 år ago)

    Mycket intressanta reflektioner. Håller med dig kring hur samhället bemöter en. Jag fick ju en flicka först och en pojke sen. När Esther föddes var det på något vis att alla (kvinnliga bekanta)pustade ut. Nu var ju mitt på det torra. Jag hade fått en flicka. Måste nog erkänna att jag under graviditeten ofta tänkte på att det skulle vara skoj med en flicka. Givetvis var det ju så att man mest hoppades på att barnet skulle vara friskt och välskapt. När jag var gravid igen fanns det inga kommentarer från omgivningen kring vad könet skulle bli. En annan sak som är intressant är ju att det i princip bara är kvinnor som spekulerar och kommenterar kring detta. Iaf vad jag kan komma ihåg.

  2. Hanna
    7 mars, 2010 at 16:52 (9 år ago)

    tack för dina kommentarer, vännen! Har du läst boken?

  3. Matilda
    7 mars, 2010 at 19:09 (9 år ago)

    Nej, har inte läst den, men ska helt klart ta och göra det.

Leave a Reply