Nu i dagarna är det 10 år sedan tsunamin. Det är lite konstigt det sättet det påverkar mig fortfarande. Det är en sådan där händelse som man bär med sig, som man alltid kommer att tänka att man var med om, något som många var med om men ändå upplevt olika. Ibland känner jag att jag nämner det när det kommer upp, ibland låter jag bli. Det kan handla om semesterplaner ”Har ni varit i Thailand”. Kan man bara säga Ja, och berätta var och så? Ska man alltid berätta det runt i kring den speciella semestern också? det passar sig inte alltid, för man kan inte bara säga att man var där i december 2004, ja, när det var tsunami. Var ni däääär? Och så tar samtalet alltid en annan vändning än att bara diskutera semesterdrömmar. Jag tror faktiskt att jag snart ska börja se några dokumentärer på TV och inte byta kanal så fort det visas någon. Ta itu med, så att säga!

Jag tänkte skriva några rader, i år också! Det vore roligt med en kommentar, kanske med dina egna minnen. För den som hellre vill sponsra kan jag tipsa om de barnhem som öppnades i samband med katastrofen och dess efterdyningar. Till exempel Happy child.

Vi åkte på julaftonskvällen. Resan hade vi planerat länge, sparat till och längtat efter. Det skulle bli vår stora resa innan barn var det tänkt, och så blev det ju också 🙂 Lång resa som gjorde att vi kom fram sent på juldagen, åt, gick på zonterapi, la oss tidigt och pratade om vad vi skulle göra på morgonen. Efter frukost gick vi ner till båtarna  för att bestämma vart vi ville åka denna första dag. Något nära kändes vettigt. Ju billigare desto närmare, trodde vi. Och så bestämdes Railay beach före PhiPhi-islands.

Vi var tidiga, lugnt på vattnet, men vi såg några klättrare som var på väg upp längs bergväggen. När jag sedan insåg hur långgrunt det var tänkte jag börja med att simma runt klippan för att kolla in dem närmare. Glad att jag inte hann så långt! En bit ut stod vi och njöt, tittade ut och tänkte att detta är paradisen. Innan vi ens hunnit doppa oss såg jag en svart vägg av vatten. Jag frågade Jan, som varit i Thailand förut, om det där är vanligt och vet att vi tänkte att det lugnar sig närmare strand. Det gjorde det inte! Sedan hörde jag en thailändare ropa tsunami och snabbt såg jag den där sidan i min geografibok framför mig, från Japan, en jättevåg, total förstörelse och då blev det bråttom. Vi sprang upp på stranden, ryckte magväskan med pass, biljetter och pengar (hade inte hunnit lösa det på hotellet, vilket var skönt sedan i all oro. Vi visste redan från början att vi hade det viktigaste kvar, förutom våra liv och varandra).

Det går inte riktigt att beskriva det som hände sedan. Känslan av allt vatten. Av alla rädda människor. De som skakar av chock. Som tappat bort varandra. Jag tror att vi båda gick in någon typ av ”nu gör vi det här” och gick runt och hjälpte till att leta efter folk, gav bort våra handdukar mm. Folk opererades vid baren, helikoptrar började flyga över oss (till Phi phi tror jag), det diskuterades galet stor nästa våg, evakuering upp mot bergen, farliga ormar, ransonering av vatten via vår sambandscentral (en kille från australien som samlade allas information, ställde sig på stolar och berättade det viktigaste).

Våra telefoner klarade sig i magväskan. Och tur är väl det. Vi lyckades till slut få iväg ett sms ”Om det här kommer på nyheterna hemma så ska ni veta att vi är okej” Då visste vi ju inte riktigt vad det var som hänt och det dröjde länge innan vi fattade. När helikoptrarna började snurra i luften (utan att stanna hos oss) förstod vi att fler var drabbade.

En otrolig lättnad att få ett meddelande, som var positivt för mig. Vi hann aldrig uppleva vad som kunde ha hänt innan ni skickade meddelande. Det får man vara så otroligt tacksam för. Kerstin, svärmor

Jag var glad att när jag fick se den första nyheten läsa det sms igen som jag fått på morgonen fr er-du behöver inte oroa dig mamma, allt ok. Då först förstod jag innebörden av meddelandet. Katja, mamma

Nästan 24 timmar satt vi utomhus, eller låg på en trång öppen bar uppe i bergen med fullkomligt överfyllda toaletter. Vi såg solen gå upp när de första helikoptrarna kom och tog de mest skadade. Det var också då jag först tog emot ett samtal om jag vill minnas rätt. Från chefen som lyckats få tag på någon ur min familj.

När nyhetsrapporterna började komma blev jag orolig och fundersam var ni var; om ni klarat er och så. Arbetsplatsens krishanteringsplan fick testas..hade kontakt med chefen och fick det glädjande beskedet att ni var i säkerhet. Åsa, kollega 

När vi sedan kommit på evakueringsbåtarna och kom tillbaka till Krabi stod sjukvårdspersonal redo. Vi skjutsades till Ao Nang där hotellpersonalen mötte oss med öppna armar. De hade packat ihop alla våra saker, övertygade om att vi var döda då vi inte kom tillbaka från stranden.Och vi var glada åt att se att hotellet ens fanns kvar. Det låg lite längre upp och hade bara fått vissa delar, restaurangen och vissa rum längst ner förstörds.

Det dröjde länge innan vi fattade vidden av det hela! Och det dröjde länge innan vi fattade vilken otrolig tur vi hade. Att vi åkte just dit. Att vi kom när vi kom och inte en stund senare för då hade vi slängt i land med longtailbåt och bråte. Att vi inte hunnit dela på oss. Att jag inte hunnit simma ut till berget. Att vi fattade direkt att vi skulle springa. Att vi inte var sjuka (eller jag redan gravid) så att vi klarade att springa. Att jag faktiskt fick med mig ett litet under i magen trots allt. Vetskapen om den tur vi hade var länge jobbig också!

När ni kom in i hallen och man bara ville krama om er hårt, hårt, HÅRT!! Jessica, vän

Vi visste ju inte alls heller hur det framställdes hemma. Jag minns att jag fick sms från mamma som ville att vi skulle komma hem. Men vi kom ju ingenstans, vi satt fast på ön och visste ju ingenting. Inte visste vi då heller det kaos som skulle uppstå för de som faktiskt behövde ta sig med flyg hem.

Liten händelse blir såå stor. Insatta nyheter. Rubriker. Telefonsamtal. Tårar. Många frågetecken!! Pappa blir så orolig att han slutade sova och äta. Jag tar min vanliga ”omhändertagande” roll och håller huvudet hyfsats högt. Vi samlas på östra Ågatan. Din chef och vänner ringer. Carro, syster

Vi fick rådet att stanna kvar. Vi hade varandra, alla våra saker, inga skador och en inbokat flygresa 10 dagar senare. Vi började en lång och knölig färd till andra sidan av Thailand, mot Koh Samui och stannade vår resa ut. Vi badade, åt, shoppade, åkte moped, besökte tempel och allt annat man gör. Vi mötte thailändare och tänkte att de kämpade på så otroligt mycket för alla andras skull, när de nog hade en stor landssorg och oro allihop. Vi försökte hitta internetcaféer som fungerade och stod sedan och glodde på TV-skärmar i snabbköpen.

Vi upplevde mycket, såg mycket, tänkte mycket. Vi såg och hörde också så många underbara historier om hur människor bemött varandra och insåg att det finns hopp för mänskligheten. Samtidigt åkte vi hem med en klump i magen över alla som inte klarade sig lika bra som vi, som fick bära sorgen länge. Och tankarna på alla de som blev kvar i området, vars länder och liv ordentligt förändrades.