Jan och barnen for iväg på promenad. Jag har legat en stund i solen. Men bara en stund. jag har verkligen inte rätt hud för att sola. dessutom har jag fått färg i ansiktet  fortare än vanligt trots skugga och solskyddsfaktor 20-30. Så skuggan blir bra idag när det ändå är så himla varmt.

Nåväl, jan ringer och meddelar att Vilmer är på väg hem för att hämta hink och spade så jag ställer mig fönstret för att kolla om han går på sidan av vägen. Det är ju en miniväg vi har till parken, men han har itne gått så ofta själv. Sedan hör jag norias välbekanta röst och får syn på dem hand i hand, vid häcken. Världens sötaste. Vilmer vill hålla handen och ta hand om och Noria låter sig bli hållen och de går och småpratar. Jag sprang och hämtade kameran 🙂

De tog sina saker och gick igen. Tänk så små saker som kan göra en lycklig och tårögd!