Alltså, ibland kan man bli tokig på allt ropande. Vi är alla tre tillsammans i vardagsrummet. Sedan går Noria ut i köket och Vilmer in i sitt rum. Noria ställer sig där och ropar ”Mamma”. Jag struntade i att svara en här gången, eftersom jag insett att jag alltid reagerar på allt de gör på en gång.  Dessutom har jag börjat reta mig lite lätt på att alla  meningar alltid måste börja med  mamma.  Struntade också i att svara eftersom hon ju dessutom vet var jag är. Sedan börjar Vilmer ropa ”Mamma, Noria vill nåt”. Ja, så mycket hade jag förståttl. Men vad då, vi har 98 kvm här, måste man ROPA.

Nu fattae Noria och kom till mig, bra gumman 🙂 Men så går hon igen, och ställer sig i badrummet och envist ropar mamma. ”Här är jag, kom hit om du vill prata me mig” svarade jag denna gång, utan att fräsa eller morra 🙂

Hur är et hos er? Kräver barnen omeelbart svar? Går du till dem mer än de går till dig?