Jag har en tid följt en blogg en tid. Skriven av en mamma på Åland. Bloggen tar en hemskt vändning förra sommaren då en hjärntumör upptäcktes på den 5-åriga dottern. Jag har läst sporadiskt några månader men nu den senaste tiden oftare. I helgen var lilla Lovas liv på jorden förbi.

Jag har tänkt så mycket på dem de senaste dagarna. Och gråtit. Och gått in extra gång för att pussa barnen när de somnat. Vad är en sömnlös natt att klaga över? Eller ett utbrott i trotstider? Tar jag min familj för given? Vad skulle jag göra utan dem? Skulle jag överhuvud taget överleva? Sedan jag själv fick barn har jag upplevt en ny fysisk känsla. När jag tänker på hur sårbart livet är får jag en speciell knut i magen, en snabb våg av illamående. Det är helt ofattbart och så fullkomligt överjävligt orättvist att småflickor ska få cancer och att småbröder ska förlora sin storasyster.

Här finns bloggen jag talar om. http://bambinidolce.blogg.se/ Där har hon en spargris i Lovas namn som går till barncancerfonden. En liten slant ska jag skänka idag, gör det du också!