Imorgon börjar jag jobba. Sitter här med tårar i ögonen. Inte pga av jobbet, utan för att tiden går så fort. Jag älskar att se barnen växa upp och vill inte ha tillbaka bebistiden, men samtidigt är det lite sorgligt.På onsdag börjar Vilmer förskoleklassen. Han ser fram emot det väldigt mycket. Och jag hoppas hoppas att hans förväntningar kommer att införlivas, att han får massor av vänner och känner sig trygg i en stor grupp. Jag blir så rörd av hans vilja och förväntan. Min lilla lilla pojke ska upp ett steg. Vara på en gård utan staket. Kunna gå på toa helt själv. Orka sitta still länge. Ha gympa. Bära väska med lappar. Kan inte låta bli att gråta en skvätt och kommer att tänka på ”Slipping throught my fingers”. Tar mig friheten att ändra från she till he osv 🙂 Det är nog tur att jag inte tar inskolningen.

Schoolbag in hand, he leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch him go with a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that Im losing him forever
And without really entering his world
Im glad whenever I can share his laughter
That funny little boy