Barnen och Jan brukar åka till ett hallonställe. Jag har fram till idag inte åkt dit, har liksom tyckt att det varit barnens grje med sin pappa. Men idag blev suget efter hallon stort. Jag ville ha hallon till kakan till efterrätten. Så jag och Noria cyklade dit och hon visade vägen. Det hördes på henne vad de brukar göra och prata om där, för hon körde sitt race eller hur jag ska säga det. Mamma, nu går man den här vägen. Kom så tar vi lite här borta. Du tar dem högt upp, så tar jag här nere. Pappa brukar faktiskt ge mig några till min burk…. Det är vid sådana här tillfällen jag tycker att man når sina barn bäst. När man gör något speciellt, men väldigt vardagligt ändå. Man flyr vardagen lite, samtidigt som man är så pass nära det vanliga att man faktiskt ser hemmet om man tittar noga. Barn kräver så lite. Man behöver inte åka till Disneyland för att känna av det magiska. Det magiska finns mitt i raspberryheaven också 🙂

På väg hem såg vi också massor av fina äppelträd. När E4.an byggdes om rivdes huset. Det är nu en vacker ödetomt, med flera fina träd, precis bredvid trafiken, fast mycket högre upp, eftersom E4:an är ”nedgrävd”. Hade dock lite svårt att komma åt de finaste äpplena, så skickar nog dit Jan någon dag.

Detta blev vår efterrätt. Sockerkaka, med hallonkesella och nyplockade hallon!