Idag kommer pappa, Carro och Henke hit på fika. Vi firar inte fars dag direkt, eller pappa firar inte 🙂 Jag och syrran bakar, och så ska han få ett par pappa-strumpor.

Varför är alla sånger om pappor så sorgliga och fyllda av dåligt samvete och bevis på dålig kontakt? Är det så kanske i verligheten också, att unga vuxna och vuxna har en sämre relation med sin pappa, även om man känner att mn är älskad och älskar tillbaka? Jag minns under studietiden när jag hörde kursare säga att de skulle hem till mamma under helgen. Har du ingen pappa? Jo jo, han är där också. Det är kanske mest när föräldrarna är skilda som det blir uppenbart vilken relation man har till sin far. Det här är inte rätt ställe att för mig att göra någon djupdykning i min relation till pappa Nisse, mer än att jag kan säga att det nog är nu den är som mest avslappnad. Jag tror min pappa älskar att vara morfar 🙂

Tack och lov har mannen förändrats till det bättre, pappor tar en större, aktivare roll och betyder precis lika mycket för barnen som mamman gör. I vår familj gör jag och Jan samma saker- lagar mat, läser saga, tröstar, masserar, vabbar, hämtar och lämnar och allt annat.

Olle Ljungströms sång, med Ugglas version, är bara så fin.