Det här med fetmaoperationer på barn känns helt galet. Hur har det kunnat gå så långt? Har man inte upptäckt tidigare vart det barkat hän, så att man kunnat göra något tidigare? Är det fel på vården och råden, eller är det föräldrarna som inte följer dem?

Kostdoktorn skrev om det häromdagen, mycket intressant.

Barn är olika, visst det köper jag. Alla barn är inte magra. Men jag har mött många barn i mina dagar som lärare och sett och hört mycket, som många gånger fåttmig att undra. Sådana erfarenheter plcokar jag fram nu när jag läst om dessa operationer.  Vad har man provat innan man lägger sitt barn på operationsbordet, det undrar jag. Blev man inte orolig lite tidigare och tänkte att man nog får se över rutinerna. Kan det vara så att det äts stora portioner av något speciellt lite för ofta? Vad äts det till frukost? Vad händer när man inte vill äta det nyttiga, får man äta sig mätt på det onyttiga då? Vågar man stå emot barns tjat? Får de vara ute och leka själva, kanske gå till butiken utan att man vet om det ligger pengar i fickan eller inte? Vad belönar vi med, är det kanske sötsaker? Vad är lagom? Hur tar man till sig råd från skolhälsovården? Hittas det på en massa svepskäl och undanflykter och så fortsätter vi vägen mot operationsbordet.

Butikerna svämmar över med onyttigheter som man får för en billig peng, men man måste väl för tusan inte äta dem för det. Bra vanor och rutiner och en massa sunt förnuft kommer man ju långt med. Vi äter godis i det här huset, på helgen och lite. Idag kostade lösviktsgodiset 3.90 på Årstahallen så jag köpte en del och knöt ihop i påsar så vi har för denna lördag och de tre följande. Barnen skulle inte ens drömma om att gå och ta!