Flodvågskatastrofen, P3-dokumentär och egna minnen

IMG_1210 (Medium)

IMG_1229 (Large)

IMG_1222 (Large) IMG_1238 (Large)

IMG_1217 (Large) IMG_1218 (Large)

IMG_1223 (Large) IMG_1234 (Large)
IMG_1233 (Large) IMG_1249 (Medium)

Vilmer har drömt lite om nätterna den senaste tiden. Han har också vaknat i 5-tiden då och då. Då har han fått komma in till oss och sova, vilket inte hört tillv anligheterna förr. han vill alltid sova i sin säng annars. Så vi antar att det bara är en lite fas och jag tar det med ro och försöker njuta av att få ha honom nära. Han ligger lugnt och jag kan nästan sova ändå. I morse vid 5 stoppade jag in lurarna i öronen och klickade igång P3-dokumentär. Jag har sett programmet med flodvågskatastrofen i listan, men inte laddat ner den förrän då….

Jag har faktiskt undvikit det mesta med tsunamin i alla år. Egentligen vet jag inte varför, för det är nog egentligen inte så att jag mår så dåligt över det. Men i börjar var det för nytt. Jag hade nog också lite svårt att ta att vi klarade oss så bra. Att mångades så svårt av det, och lite att det kanske kunde gått så för oss också om vi tagit andra beslut. När vi kom hem från Thailand den gången kunde jag inte ens öppna tidningarna som låg i hallen. Sedan har det dykt upp diverse dokumentärer och spelfilmer och jag har inte sett dem. När scenen i 30 grader i februari kom, den med vågen, fick jag svårt att se vidare. Och jag har alltid haft lite svårt för att andra lite oväntat säger att Hanna har ju varit där, när saken kommer upp.

Men nu skulle jag lyssna och jag skulle lyssna klart och jag tänkte att jag ska skriva ner en gång helt, allt det jag minns av vår upplevelse. Vill du läsa, klicka läs vidare och lämna gärna en kommentar.

Vi reste på eftermiddagen på julafton, min allra första resa utanför Europa. Jag drömde om bad, vågor och lugn och ro, och lite om att få komma hem med en baby ”made in Thailand” också 😉 Så här efteråt kan man kanske vra lite glad åt att det inte tagit sig månaderna innan resan.

Vi kom fram till Krabi på kvällen dagen efter, åt middag, gjorde zonterapi och gick sedan och la oss för att kliva upp tidigt och ta en longtailbåt iväg. Vart visste vi inte, utan bestämde oss på palts dagen efter. Vi utgick från priserna och kontaterade att dyrare måste vara längre bort och första dagen kändes nära lagom. Så vi tog inte Phiphi island utan Railey beach. När vi närmade oss såg jag bergsklättrarna och bestämde mig för att börja med en simtur runt klippan för att kolla in dem. Simtur kändes som lagom motion. Men först lite ananas och en coca cola på filten. Vi satt och tittade på allt det vackra och tog oss sedan ut mot vattnet. Långgrund som tusan och sedan försvann vattnet och det blev långgrund. det var som tusan, är det så här det i Thailand. Långt borta såg jag en stor mörk våg och kommenterade den. Jan tyckte inte det var så konstigt, det var ju så långt ut och det enades vi om att det stämde. ända tills jag hörde någon ropa tsunami på stranden. Jag minns att jag snabbt såg en sida i en naturgeografibok från lärarutbildningen på en tsunami i Japan och hann tänka att det itne var bra. Vi vände snabbt upp, tog våra saker och sprang, sprang sprang….tills vågen slog mot våra fötter.

Det blev svårt att ta oss vidare, för et var vatten och ledningar över allt men vi skenade på, upp till ett semesterhus som stod på pelare, högt upp. Där stod många och tittade. Folk kom från överallt, med blodiga fötter och mer eller mindre rädda. Någon la sig ner i chock och bara skakade och fick min handduk. Några plåstrades om lätt. Efter en stund bestämde sig jag och Jan för att våga oss ner. Vi möttes då av en kvinna med ett barn som ropade och ropade på sin man. de hade suttit i båten, nära stranden när vågen kom och kastats åt olika håll. Vi letade lite med henne en stund. Vi såg oss omkring och såg allt som var förstört. Jag minns hur makabert det var att se motorbåtar i poolen, ölflaskor rullande, skyltar upp och ner och pass och väskor flytande i vattnet.

Det ryktades ganska snabbt om nya vågor och att vi skulle ta oss uppåt berget. Där var alla samlade, från olika håll på ön. Överallt var det folk och på väg upp till en ölbar som tydligen var samlingsplats såg vi skadade och rädda människor. Vi en restaurang såg vi hur en man fick benet sytt och vridet rätt med en pinne i munnen och bands upp av ett trasigt staket. Någonstans där mötte vi en svensk man som ropade på sin fru. Underbar känsla att gå fram til honom och fråga vad han hette och sedan berätta att hans fru letar efter honom på andra sidan. Underbart att också se när han fick svar på om det fanns ett barn med henne. Vi började sedan höra helikoptrar fara över huvudet. Då slog det mig att jag nog skulle smsa hem. Det var ju fortfarande ca 10.30 där och inte ens morgon hemma, men jag ville att smset skulle läsas innan tv som slogs på där hemma, utifall att det kanske skulle komma på tv. Tänk om man fattat. I det läget förstod vi ju inte att det hänt på fler platser ens. Men av helikoptrarna förstod vi att det nog var ännu värre någon annan stans för hos oss stannade ingen och ingen info fanns.

En bra stund senare började det komma några sms hemifrån om vad ”Om det här kommer på TV så ska ni veta att vi klarat oss bra” verkligen betydde. Vi vågade inte ringa, rädda att bli av med batterie och dessutom fanns knappt någon mottagning. Minns att mamma smsade att vi skulle komma hem, men vi kom ju inte ens från ön. Vi satt där vi satt. All info gick via en australiensare som tog på sig ledarroll. Alla som fick veta något skulle lämna till honom och han reste sig och ropade ut till alla. Allt om hur stor nästa våg skulle vara. Om hur vi skulle göra när vattnet tog slut? Om hur vi skulle hjälpas åt att kunna meddela hem?

Vi försökte hitta något att äta, stekt ris fick det bli- det som serverades med andra ord. Svårt att få koll på TV i butiken då strömmen ju går på kvällen ändå, och inte lättare blev det av alla trasiga ledningar. Vi satt kvar där uppe på den öppna serveringen nästan hela natten. Folk la sig i grupper med barnen i mitten. Det sjöngs och till slut somnade barnen och det blev lugnt. Vi 4-5 på morgonen gick vi ner till stranden eftersom vi hörde helikoptrar igen. Militärhelikoptrarna kom för att hämta de mest skadade och for iväg igen, utan vidare info. Då fick jag samtal. Det var min chef som lyckades komma fram. Hon hade lyckats få tag på numret till min syster och då fått veta att vi kalrat oss. Vi hade ingen tanke på att folk hemma var så oroliga. Inte då, inte än.

Vi satt och såg solen gå upp. Vi satt och tittade på röran. Vi satt och funderade på hur länge vi skulle behöva stanna. Vi satt och funderade på hur det såg ut på öarna runt oss. Vi 10 fanns det vatten och frukt att äta och det började pratas om evakuering. Folk samlades. En del gick runt i bara ett lakan. En del i badbrallor och simfötter. Vi hade våra badkläder, strandlinne och shorts och väskan med pass, biljetter, mobil och pengar. Vi var då väldigt glada över att vi inte ännu fixat säker förvaring utan valt att ta med oss det på första badutflykten.

Stora båtar kom, tog ett gäng i taget och allt skedde lugnt och fint. det blev inte jakt på första båten. Jag fick upp hoppet om männsikorna! Vi trampar tydligen inte över varandra när det väl gäller. Där och då fick vi också höra fina berättelser om hur människor ställt upp, offrat sig för andra, lyckats med sådant ingen människa trodde var möjligt.

När vi släpptes av i hamnen i Krabi visste vi inte hur hotellet klarat sig. När vi klev in utbröt jubel. Personalen trodde vi var döda och hade packat ihop alla våra saker. Allt hade klarat sig där uppe, inget av vårt var blött. Vi tog sedan skjuts till stora busshållsplatsen för att ta oss iväg från östsidan. Vi blev rekommenderade att låta bli ambassader och flygplatser. Vi hade varandra, våra saker och vi var hela, så vi skulle få vänta och kunde lika gärna fortsätta vår resa så gått det skulle gå…..och det gjorde vi! På busstorget var det fullt med folk. En del ägde verkligen inget, stod i sina badkläder. En del stod där utan en familjemedlem också, men alla fick hjälp. Vilken personal alltså, jag kände redan då att thailändarna var något speciellt. Sorgligt också, att tänka att de står där och försöker få alla turister åt rätt håll, med olika färger på tröjan för olika bussar åt olika sjukhus, flygplatser och städer medan de måste gå sönder av oro för egna familjer och hem.

Sent sent på kvällen kom vi fram till västsidan, tog in på hotell, försökte sova- helt slut efter lång flygresa, kort första natt på hotellet i Krabi, tidsomställning och så en vakennatt med oro. Vi tog oss ut till Koh Samui och åkte sedan vårt flyg med som planerat 10 dagar senare. Under tiden försökte vi se tv i matbutiker, försökte komma in på svenska tidningar och lyckades prata med alla hemma någon gång då och då. Vi förstod att de hemma satt på annan info än oss. Vi rekommenderades fortfarande att satsa på att ta det planerade flyget, för att de skulle få ägna sig åt de utan flygbiljetter och med skador och sorg.

tror du fick med oss en liten växande souvernir med hem?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

2 Comments on Flodvågskatastrofen, P3-dokumentär och egna minnen

  1. Britta Högström
    30 augusti, 2013 at 19:23 (9 år ago)

    Tack för en fin och personlig berättelse. Svaret på frågan varför du reagerat som du gjort är enkel… det är helt naturligt och bara är. Jag tror dessutom att ni fick med er en fin souvenir hem 😀

  2. Jessica
    30 augusti, 2013 at 21:21 (9 år ago)

    Tack för att du delar med dig Hanna! Jag kan föreställa mig att det måste känts overkligt att komma hem och då inse hur stort och allvarligt det där va…
    Ni åkte hem med den finast tänkbara souveniren… 🙂
    Kram kram

Leave a Reply