Vilmer vaknade i natt med träningsvärk. Kanske skulle jag ha trott att det var växtvärk om det inte var för att han sagt att han jobbat ganska tungt på gympan igår och klagade lite på trötta ben redan igår kväll.

Ändå var han rätt sugen på familjegympa idag. Jag berättade att hans klasskompis också skulle komma idag och då lät det ju ännu roligare.

Först familjepasset, sedan gym för mig och lek/träning för barnen. Jag tycker det är suveränt att de har unga grabbar som barnvakter när föräldrarna gymmar. Det behövs förebilder av båda könen lite överallt. Glad att unga killar som tränar inte bara visar upp sig för mindre barn på fotbollsplanen.

Hemresan blev en smärre mardröm. Bromsarna la av på bilen. Huvudet snurrade. Skulle jag ställa den i första bästa dike, eller krypa en bit till. Vi kröp, motorbromsade och använde handbroms och kom hem utan att krocka i någon. Lite besviken nu då.  Jan är borta, ena bilen på verkstaden, andra funkar inte. Klurar på hur vi ska lösa måndagen. Klagade för Jan, över att det ju ”är själva fan att det måste bli så här baaaara för att han är borta” Fel, jag vet, men bättre att muttra till honom än till barnen.

Vi skulle ju till Tina idag! Det hade jag tyckt varit mysigt, men landsvägskörning i 80 km med bara minimala bromsar är icke att rekommendera. Nä, vi får stanna hemma ikväll. Tur att vi köpte lite godis med MatHem i torsdags. Bitter! Jag? Nähä?

Nä, nu tar jag och tröstäter en pralin. Sedan ska jag kolla hur bussarna till Gränby går i morgon. Vi har en kul grej att hämta där nämligen. Barnen är måttligt glada över att behöva vänta tills dess. Med bil går det fort till Gränby, utan går det långsamt när 41 slutat gå på lördag eftermiddag.