Jag vaknade av att det lät som spöregn, och det var spöregn. Och det var väl själva 17 det också, för hur lätt är det att motivera barnen att springa om det spöregnar. Argumentet att pappa sprang 4 mil i regn känns inte rättvist. Men regnet lättade och efter en god frukost och en kaffe så åkte vi.

Redan igår kväll började Vilmer prata om att han ville springa 500 meter istället för 100 meter. Han hade nog kommit på att 100 meter inte var så långt och att 500 meter är en sträcka han skulle orka. Han har skenat runt kvarteret flera gånger om dagen några dagar. Så det blev 100 meter för Noria och 500 meter för Vilmer.

Noria blev lite väl försiktig när det närmade sig. Hon som alltid är kavat och rätt högljudd blir ofta reserverad när det kommer till sådant här. Och inte är det någon idé att mana på för hårt heller. Så hon och Jan gick/småjoggade tillsammans de 100 metrarna.

Vilmer var taggad till tusen och såg så glad ut när det närmade sig. Han sprang rätt friskt hela vägen och sa att det gjorde ont i bröstet men han ville springa hela vägen. Så nöjd efteråt!

Noria tog en runda på ponnyn också, och så fick de glass, dricka och diplom. Toppenarrangemang av Gränby, detta gillas och vi hoppas det händer igen 🙂  Vore skoj om fler hakade på och ordnade event för barn, där de inte bara ska hoppa hoppborg och äta sockervadd, utan röra på sig under skojiga omständigheter. Man kanske skulle ordna Slavstaspurten!?