Jan var ledig förra veckan för att ta Vilmers inskolning. Både Vilmer och jag längtade lite efter att jag skulle få se skolan också. Han är så stolt och jag så nyfiken 🙂

Jag hämtade honom igår och då var de ute, så vi for snabbt vidare till Norias förskola mellan regnskurarna. Idag dök chansen upp att hämta honom igen. Vi jobbar egentligen till 17 på tisdagar, men inte idag så jag passade på. Han var inne, lekte med LEGO med några kompisar och såg ut att vara harmonisk och glad. Han visade runt lite, egna kritor i en låda minsann! Och ett bildschema, och namnlappar och och och. Min stora kille!

När jag cyklade efter honom hem kom jag att tänka på den fina sången där jag direkt tänker på föräldrar och barn. En sång som Henke och hans kompis sjöng på Norias dop också, by the way! En sång som ögonen tåras av per automatik sedan den dagen. Minns hur jag knappt kunde kolla på Henke när de sjöng, efersom läppen skakade och tårarna rann.

Det är sådana små saker som kan få mig så rörd. Att vara förälder är så himla stort. Att få se sina barn växa upp, lära sig nya saker och formas och formas om. Den fina ryggtavlan, cyklandes med en ryggsäck- vart är han på väg min son!

Som solen går upp långt bort i öst
och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar
I mitt bröst
jag har allting- jag behöver

Med dig blev det här
en annan värld
och jag är så glad att du är här

Vad du än ser
vart du än går
finns du alltid kvar hos mig ändå
vem du än blir
hur du än mår
ska jag alltid lyckas
att förstå

När tiden går framåt
som den vill
och gör så att år försvinner
Så ger jag dig allt
och lite till
men det är mycket
jag inte hinner
vargarna väntar överallt
jag håller dig varm
när det blåser kallt