Bilden kommer från unicef.se

Idag är det Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning. Jag minns när jag först hörde talas om kvinnlig könsstympning, hur otroligt obehagligt det kändes att tänka på då, att man nästan ville slå det ifrån sig. Jag minns att jag i tonåren ville åka till Afrika som volontärarbetare, men så blev det aldrig! Senare i livet läste jag ”En blomma i Afrikas öken” och grät mig igenom stora delar av den. När den kom på film såg vi den ihop, jag och Jan. Men att jag läser boken och ser filmen förändrar väl kanske inget… Det är så lätt att man läser, tänker, äcklas kanske, tittar på sin hela fina fria dotter, ger henne en kram av tacksamhet att man får vara mamma just här och sedan går vidare med det man pysslade med.

Att det händer hela tiden, varje dag och att jag inte känner att jag personligen kan göra något åt det. Inte mer än att jag på något vis kan låta proffsen sköta det, genom att ge dem möjlighet att utföra sitt arbete, att förändra attityder, skapa mod att gå emot tradition, undervisa där undervisning behövs osv.

Jag är världsförälder hos Unicef, så för mig blir det dit jag skickar en extra slant idag. Gör detsamma du! Kommentera, dela, skicka uppmaningen vidare. Avstå från ett litet inköp idag och skicka pengen till valfri hjälporganisation istället.