Noria är salig nu! Småpratar och gullar här bredvid mig. Hon har nämligen fått en ny bebis. När Jan tömt hela förrådet och ställt ut allt på uppfarten upptäckte vi Lina. Min bebisdocka, som är så verklig. Noria bara stirrade först. Jag hade glömt att jag fått hem Lina, för många år sedan när mamma tog hem mig och syrran på rensning, då vi skulle ta det som var vårt.

Nu ska vi fixa till henne lite. Och så ska hon få ny kläder, de hon har på sig är från 80-talet, stentvättade jeans och vid och kort joggingtröja! Lina har varit med till Kanarieöarna en gång. Då skrämde hon livet ur en flygvärdinna, som trodde vi lagt en levande bebis på golvet. I mössa och i mörkret såg hon nog mer verklig ut än hon gör nu, smutsig och dan!

Jag var inte intresserad av dockor alls som liten. En riktig ”pojkflicka” som bara hade killkompisar på gatan. De var dessutom 2 år äldre än mig, de flesta, och jag fick haka på på de flesta upptåg. Jag ville ha kort hår och blå badbyxor, gå med pappa på fotboll, snickra ihop träflygplan.  Det var först när jag blev riktigt god vän med Matilda i ettan som jag hade en tjejkompis, och det var också därefter någongång som jag själv önskademig en docka. Och fick Lina.