Vad händer när man dör? frågade Vilmer nyss. Det är en otroligt svår fråga. Eftersom jag inte kan ge något svar. En mammas uppgift är ju att svara, men om inte mamma vet själv då? Ja, då ger man fler alternativ, berättar hur människor runt om i världen kan tänka och så frågar man sonen vad han själv tror.

Jans fina mormor dog för en dryg vecka sedan. 98 år drygt. Otroligt, vad länge hennes nära och kära fick ha henne i sin närhet. Och hon var högst närvarande länge. Senast i somras firade vi hennes födelsedag. Hur ofta får man gå på 98-årskalas. Eftersom hon till och från i flera år har bott hos Jans föräldrar har Vilmer och Noria också fått äran att träffa henne. De har inte pratat så mycket om att hon gått bort.  Men som sagt, nyss kom frågan. Jan kom idag hem med boken ”Min farfar och lammen” som är till barn och föräldrar inför en begravning. Han fick den av sin mamma idag när han fixade med båten. Det verkar som omd et blir den bok vi hoppar upp i sängen med i eftermiddag.

Noria har fått sina båda extra förnamn från de två finaste ”äldstakvinnorna” jag träffar, min farmor och Jans mormor. Nu finns ingen av dem kvar. I alla fall inte här och nu. Noria tror att man blir en ängel. Vilmer tror att man blir ett djur uppe i himlen som kan flyga. Bilden är tagen i Vårdsätra 2005-09-30, med Vilmer som då var 10 dagar.

Har dina barn varit med på en begravning? Hur har ni tänkt? Jag funderar mycket på detta. Det är naturligt med död men ändå så stort på något vis. Varje begravning blir också en påminnelse om rädslan att förlora de man har, om saknad av andra som gått bort, om kärlek till de man har och att man kanske glömmer säga det ibland.

Vi har varit förskonade från tragiska dödsfall. De begravningar jag själv varit på har varit för människor som levt över 90 år. När mammas barndomskompis man, som jag också kände, dog i cancer som 30-åring var vi barn inte med på begravningen. Mamma visste Däremot kom vi döden väldigt nära då eftersom han faktiskt gick bort när vi var på semester med hans fru och barn, på Öland. Han var hemma i Norrköping och var riktigt dålig då, 3 månader efter att han fått veta att det var cancer. han ville så gärna att hans barn skulle få komma iväg på semester. Han och frun var separerade sedan tidigare, men väldigt nära varandra känslomässigt ändå. Vi hann bara fram till stugan på Öland när han gick bort. Det är ett av de starkaste minnen jag har. Jag minns det i rörliga bilder och hur det kändes på och i min egen kropp just då.