Mina barn börjar bli stora. De skapar sig egna relationer och smider planer som jag inte bestämmer över. Noria har i veckan varit en stund ensam hos grannen Linnéa. Vilmer har mer och mer börjat leka med en kompis från förskolan. De pratar om det på förskolan, berättar hemma vad de vill. Idag hade Vilmer redan pratat med kompisens mamma om att leka. Sedan dök ett sms upp under middagen och vips var ungen borta. Eller nej, jag följde honom dit så klart.

Den här delen av föräldraskapet känns lite nytt. Och stort. Lite stolt också. Min pojke skaffar vänner och tar initiativ. och sedan sitter kompisen hemma och tänker på min son som en lekkamrat.

För mig är vänner viktigt. Relationer måste man vårda, och i dagens stressiga livskarusell kan det vara svårt att hinna med alla. Nu hjälper vi barnen att kontakta sina vänner. Om man inte ses på gatan krävs det ju att föräldrarna hjälper till genom att uppmuntra, kontakta andra föräldrar osv. Hoppas hoppas att Vilmer kommer i samma grupp och på samma skola som denna grabb till hösten också, när de börjar förskolan. De har lekt här några gånger och leker så bra ihop.