Nyss hemkomna från begravningen i Gottsundakyrkan. Vi bestämde oss för att ta med barnen och det gick jättebra. De var så lugna i kyrkan, märkbart tagna men inte oroliga eller nervösa, och inte blev de nog så rädda heller. Båda ville följa med fram till kistan. Noria ville också klappa på kistan lite. Annars satt hon och småviskade till mig, och höll i sjalen. Vilmer tittade, lyssnade och läste lite i sin bamsetidning. Sedan blev det fika och chans att leka med alla kusiner.

Det var en vacker ceremoni. Men hur beredd man är på själva begravningen är det ändå så rörande. Bara tonerna från tryggare kan ingen vara är som att öppna på en kran för mig. Och att se de svartklädda männen bära iväg med kistan är gripande.

Och under tiden tror jag ändå att alla ser tillbaka med ljusa, glada minnen av en människa som fick leva över 98 år. Och haft ett liv fullt av kärlek, kreativitet och mycket ork. Tänk om alla begravningar fick vara så. Det är sådana tankar som också kan få mig att gråta på begravningar. Tänk på de som får begrava sin make, eller ett barn, eller någon man inte fick säga förlåt till, eller förklara sin kärlek till. Och så blir man påmind om att livet inte alltid kommer att se ut som det gör just nu.

Detta var den femte begravningen jag varit på. Alla har varit runt 90 år. Hur har det varit för dig?