Hur blev han så stor? Vilmer började knattefotbollsskola idag. Vi anmälde honom inte främst för fotbollen utan för vännerna. Bra sätt att kanske träffa några av dem som ska gå på samma skola sedan. Någon stor fotbollsfantast har han inte varit. En liten skuttig kille, med mycket fart i.

Men jag blev imponerad och stolt. Han räcker upp handen och säger ”Jag kan” när ledarna frågade vem som kunde Under hökens vingar och vips blev han hök, trots att han knappt känner någon. Han var schysst och glad, och vågade. Han stod lite i mål, försökte sparka och sprang lite hit och dit.  Älskling! Kul att han har grannpojken med i samma grupp också. Vilmer var nöjd och glad på vägen hem, så nu hoppas jag att han vill gå nästa vecka också.

Och så hoppas jag att de håller det som en lek och att det inte blir en massa gapande föräldrar som ska skapa små proffs på bekostnad av glädjen. Hojta på sina ungar, men ge tusan i min bara!

Så nu ska man bli fotbollsmamma då, och sitta och dricka kaffe i en solstol varje helg resten av livet….