SÅ var det gjort! Min allra första halvmarathon. Och det gick mycket bättre än väntat. Det kändes riktigt bra före start. Behandlingen av knän och rygg verkar ha funkar bra för jag vaknade smärtfri, i princip 😉

Vi drog iväg hemifrån 8.20 och fick parkeringsplats precis vid tävlingsområdet. Vi hämtade nummerlappen, goodiebag, lite smakprover mm och satte oss att äta lite. En vitamin well, en halv banan och baren som låg i goodiebagen. Sedan sa vi hej då så att Jan och barnen skulle hinna vara på Tekniska medan jag sprang. Jag satte mig i bilen för att värma mig och smörja in med liniment och gick ut lagom till uppvärmning. Då upptäckte jag de brutala toaköerna, 25 minuter stod jag och blev klar precis lagom till startskottet. Fick helt enkelt ta det andra startfältet, för de som siktade på måltid över 2.09.

Det gick riktigt lugnt i början. Jag sprang bakom de med 2.19-flagga på ryggen, med siktade efter några kilometer in mig på de med 2.09-flagga. Jag försökte att hålla jämnt tempo hela vägen, runt 6 minuter/km. Ibland blev det trångt och vätskekontroller mm så farten saktades ner, men annars hölll jag det bra. Så långsamt brukar jag inte springa, men jag hade ju ingen aning om vad som händer med kroppen mot slutet så jag vågade inte tucka på.

Skelettet i ben och fötter värkte rätt bra efter ett tag. Med flåset höll och inga kramper eller så. Härligt att bli varvad av Isabellah Andersson som vann. Jag unnade mig att fota henne och ropa lite hejaord och fick ett leende tillbaka.

Efter 18 kilometer började jag känna mig både säker på att orka hela, men också fundersam på vad som skulle hända när jag stannade. Jag är ju galet rädd för blodsockerfall och svimningar och slet upp kokosvatten från mitt Flipbelt och två dextro, och det funkade ju fint. Knaprade på mina medhavda minisaltgurkor också sista biten och sedan ökade jag farten. Sista kilometrarna var det inte många som sprang om mig, men jag sprang om flera mot slutet. Jag gick im mål på 2.05.47. Under 2.15 skulle jag bli mallig sa jag, kanske till och med unna mig något fint….(eller tatuera mig, tror jag att jag sagt någon gång….!)

Jättenöjd- över att jag vågade ställa upp. Nöjd över att jag använde pannbenet helt enkelt och aldrig började gå. Nöjd över att kunna hålla ett jämnt tempo, och att kunna öka mot slutet. Jag var så nöjd och lättad när jag gick i mål att jag fick tårar i ögonen. Sedan fick jag nog lite tårar i ögonen av smärta också, för den blev väldigt uppenbar när jag stannat, så att säga.

Vi gick till After Run där jag fick smörgås och lite sötsaker. Sedan stapplade jag till bilen och vi åkte hem. Ett skönt bad och sedan en tupplur. Benen värker som fasen nu, hoppas de tar sig till imorgon…