Vi var ner till Parksnäckan efter lunch. Det gjorde många andra också, så det var köer till det mesta. Men Noria imponerar på mig. Hon ville så gärna måla ansiktet och klagade eller muttrade inte en gång. Hons tod 30  minuter i kö, fast jag frågade då och då om hon ville gå. Istället uppmuntrade hon mig, ”Mamma, det går bra det här”. Skulle behöva lite av hennes tålamod. Direkt efter den kön ville hon rida häst, kö igen.

Hennes första hästtur. Så stor och stolt hon såg ut. Vilmer ville rida han också, men ångrade sig i sista stund eftersom han inte ville ha hjälm. Istället köpte han lotter och vann oss en chokladkaka.

Nu är jag så brutalt kaffesugen, så jag känner mig som Sunes pappa i Sunes sommar….