Idag skulle min farmor fyllt 92 år och jag ägnar henne en tanke. Hon gick bort för 2 år sedan och bara tanken på detta och på henne får mina ögon att tåras. Jag saknar henne!

Hon har betytt mycket för mig i  min uppväxt. hon fanns alltid där, väldigt nära till hands. Hon levde ett enkelt liv och tog oss inte med för att upptäcka den stora världen, men hon fanns alltid där. Hennes dörr stod alltid öppen för oss. Vare sig vi var sjuka eller friska. Jag minns att jag fick sova i utdragssängen och jag fick hålla hennes hand tills jag somnade. Jag minns att det luktade mat hos henne oavsett när man kom. Jag minns att hon aldrig skulle prata illa om någon. Jag minns allt hon berättat om hennes uppväxt och liv och vissa delar gör ont i mig att veta att hon behövde uppleva. Jag minns alla råd jag fått. Jag minns hennes tickande klocka i köket, tv:n som det tog en evighet att få bild på, alla saker som hon till slut hade för att kunna se tidningen, stickningen, korsorden m.m. Jag minns också den chock jag fick när jag insåg vad som hänt med henne från det att jag träffade henne efter att jag träffat henne i maj tills vi sågs på midsommarafton bara några veckor senare.

Innan vi skulle gå på midsommarfesten i Kopphagen, jag, Vilmer och min pappa, ville jag titta in hos farmor en sväng. Pappa sa att hon verkligen inte mådde bra och vi pratade om att det nog var sista gången vi skulle ses. Vilmer följde med in, och han kände allvaret, satt lugnt och tyst en stund och bad sedan att få gå ut och leka på gården. Tack och lov fick jag fram till farmor att jag älskar henne.

Någon vecka senare var det över. Pappa och två fastrar insåg att lsutet var nära efter att ha slitti länge med att hjälpa henne hemma och ringde ambulans. Pappa bar henne ut och ringde oss. Jag och Carro åkte upp till avdelningen och det är ett av de starkaste minnen jag har. Jag kan inte skriva ner det, det går inte att sätta ord på. Hon var så dålig då, men förstod tills lut vilka det var som kom, och sa att vi kunde kanske komma imorogn-då skulle hon kanske må lite bättre. Hon visste nog dock….! Vi satt med henne, sa god natt, grät lite tyst men fick sedan gå. Morgonen efter, en regnig sommardag ringde pappa och berättade att hon somnat in några timmar efter att vi gått.

Nu kommer pappa snart in. Vi ska fika i solen, bygga lite på våra möbler till altanen. Och prata lite om farmor. Barnen sitter här med mig undrar varför jag gråter. Vilmer minns farmor men inte Noria. Dock verkar hon förstå vad det handlar om. Hon säger att jag gråter för att jag tycker om henne och inte kan åka dit mer. Noria har fått ett av sina namn från gammelfarmor, Estrid. Just nu säger Vilmer att hon är en ängel. Noria vill se ängeln, men Vilmer förklarar att det inte går för de är så snabba, därför kan man inte fota dem. Om det är deras förkalring och de är nöjda med det så nöjer jag mig med det!