Barnen är på kalas. Det är Vilmers kompis som fyller år men han har gått på samma avdelning som Noria också och brukar vara här och leka, så Noria blev medbjuden hon också. Och de skulle vara där själva. Så Jan följde med dem i kvällssolen, till en gård en bit bort, med ett väldoftande paket med lavendel och timjan på (vad gör man inte när de flesta andra blommor blommat ut:) )Det känns lite konstigt att vara hemma själva, utan barn. Det är vi mycket mycket sällan. Här sitter jag och lyssnar på regnet och tänker att det här är ju liksom bara början. De kommer inte att vara några meter från mig för alltid. Eller lekande på lämpligt avstånd, ute på gatan eller hos en granne.

Och vad oroar jag mig för nu då? Jo, att de skabli rädda när det började åska. Att de ska gå ut och leka och så kommer Noria ifrån de andra och inte hittar tillbaka. Vågar de säga till om de blir ledsna….. (lite hönsig och känslosam, jag vet) Och sedan en massa annat som man funderar på utan att oroas – sitter de kvar när de är klara, tackar de för fikat, har de roligt?

Man undrar ju vad de stackars föräldrarna oroade sig över när deras barn åkte på läger ? Och så kom mardrömmen till ön. hemskare än någon kan tänka sig.  Jag kan inte sluta tänka på dem. Det finns så mycket sorg, och hur går de vidare? Hur går man vidare när man förlorat ett barn i en sådan tragedi, och hur går man vidare om man får hem sitt barn levande. Att vara förälder innebär ofta mycket oro. Vad ska vi föräldrar behöva oroa oss för egentligen?