Just nu kollar jag på en dokumentär om barn som går på internatskola. 8-åringar. Det är mig grymt främmande. Jag skulle aldrig aldrig välja det. Man sätter inte barnen på internatskola för att de ska slippa byta skola när föräldrarna förflyttas- då byter man jobb.

Idag har Vilmer gått upp till sin blivande skola och hälsat på. Bara det fick mig att snyfta lite i morse. Min lilla kille. Ska han gå på stora skolan nu….när blev han så stor. Just nu känns det galet att ens tänka tanken att han skulle på läger en vecka ens.

Jag tror det är påverkar massor att inte vara med sina föräldrar. Jag tror det påverkar relationens mycket och kommer att påverka hur man skapar relationer som vuxen också. Detta gäller ju så även skilsmässobarn som inte träffar den ena föräldern alls långa perioder. Det står ju tom i barnkonventionen att barn har rätt att träffa båda sina föräldrar.

De här internatbarnen fylls av undervisning och har fullt upp hela hela tiden, för att inte hinna tänka på hemmet. På så vis lär de sig också att stänga av känslorna. Sedan får kamraterna, om man nu lyckas få sådana, hjälpa till att trösta. Man kan ju bara hoppas att skolan arbetar ordentligt bra mot mobbning och annat otrevligt som kan förekomma i stora grupper. Nej fy, det gör ont i mitt blödiga hjärta.