Undrar varför jag ska vara så pessimistisk jämt, och oroa mig i förväg? Barnen kommer klaga hela tågresan, de kommer inte kunna somna borta eller vakna kl 5 och väcka alla andra, de kommer bråka konstant m.m.

Och hur blev det? Jo, barnen somnade fint på kvällarna, utan tjafs trots att kompisen var vaken och uppe. Igår på hotellet somnade de fast vi alla var i samma rum. De verkar kanske ändå trygga i sina rutiner hemma och överför dem lite när vi är borta.

De har knappt bråkat med varandra. Lite tjafs då och då, men på det hela taget har de varit sams. Det verkar som om de håller ihop bättre borta. De har varandra och uppskattar varandras sällskap. De har ju stötts och blötts ihop så länge och leker på snarlika vis då de är så tätt i ålder. (Och förresten ska jag inte gnälla när de bråkar. Läste i MåBra på vägen hem att barn som har syskon lättare håller sams på arbetsplatsen, då de lärt sig lösa konflikter med sina syskon).

Tågresorna gick över förväntan. De har velat bli sysselsatta, men med lite dator, lite pysselbok, lite gott då och då har de nog tagit sig 120 mil (eller vad det nu kan vara) utan att störa andra medpassagerare. Med andra ord vågar vi göra en sådan resa igen!

Noria ville inte åka så mycket på Liseberg. Men hon chockade oss lite med sitt lugn. Hon var så nöjd bara av att sitta och titta på. Och vinka till Vilmer som åkte, kolla in hundar, gå runt lite, spela på lotteri (utan att bli arg när hon itne vann). Hela Lisebergsdagen gick bra. Vilmer fixade köandet efter ett tag. I början var han mer ivrig och fattade nog inte varför han skulle stå där i kö, men med tiden så gick det bättre.

Nej, resten av sommaren ska jag försöka vara lite cool som på bilden under.