Jag har precis kommit hem från föräldrarådsmötet. Vi har planerat en sportdag i september, och gått igenom en massa andra frågor. Förskolechefen deltar också, och jag pratade lite med henne efteråt. Hon känner barnen och är ofta med i verksamheten. Hon berättade att mina barn alltid ropar och vinkar när de ser henne. Och så sa hon att Vilmer snart är specialpedagog. Han följer ju med en flicka till HAB regelbundet, som lekstöd. Vilmer vet ju inte riktigt varför det är just han, men jag vet! Och blir så stolt. Jag kan ibland fundera på hur Vilmer skulle vara i skolan. Vem av alla elever man träffat genom åren är som Vilmer. Hemma kan han trotsa, tjura och vara allmänt för mycket. Och så börjar man hobbydiagnostisera sin egen son. Men att veta att det är han som får sitta bredvid flickan som behöver mycket stöd och som är den som är utvald för att vara lekstöd på HAB gör mig lugn och stolt!  Hoppas det håller i sig……!