Noria har mest målat med flytande färger, mest ”kladdat”, gjort katter som liksom mest är lila över hela pappret. På senaste tiden har det slagit mig att hon är så olik Vilmer, som krävt att få veta saker, bland annat vad bokstäver heter och hur man målar än det ena än det andra. Idag när vi målade gipsljusstaken målade Noria med fingerfärger efteråt och då slog det mig att jag ville kolla om hon kunde måla sig själv. Och det kunde hon ju. Hon hade tvärkoll på var ögonen sitter och att det ska vara flätor. Hon upptäckte sedan själv att hon blev ledsen på bilden och försökte förvandla ögonen så de skulle bli glada. Sedan gav hon sig på att skriva namnet.  Hon började med O och I och gick tillbaka och gjorde ett N. Nej, det ska vara ett N sa hon när det inte blev riktigt bra. A blev upp och ner och det ville hon ha hjälp med.

Nu är det nog dags att inse att Noria också är stor och kan saker och bör få lite mer utmaningar. Jag minns att jag läst om typiska andra barn när barnen kommer tätt. Förstabarnet blir prestationsinriktat. Stämmer bra på Vilmer, på gott och ont. Han vill, frågar massor, testar och blir ledsen när han inte kan, lite rädd att prova nytt. Han har ”vuxit ur” leksaker och påminner mycket om mig som också är äldst.

Andrabarnet hakar liksom bara på, leker och ÄR. Typsikt för Noria också. Hon har valt själv bland sina grejer. Hon har alltid sjungit, dansat, lekt på egen hand, tagit plats på ett annat sätt.

Hur ser det ut i er familj? Hur tror du att barnet är präglade av när i skaran de kommit?