Det är fantastiskt hur barn kan komma nära varandra utan att kunna tala med ord. Barnen fick en fin vän där vid poolen. Amalia, 3.5 år från Tjeckien. Hon var där med sin pappa. de började leka och sedan kommunicerade de med gester och ljud i flera dagar. De kramades, jagade varandra, tjattrade. Vi gjorde sällskap vid lunchen några gånger också och det var definitivt då som Noria åt som bäst.

Den tjejen var nog van att göra mycket på egen hand. Pappan sa att de behövde en kvinna 🙂 Han levde själv med henne. Där syntes också hur olika man kan se på säkerhet. När de lekt en stund i poolen sa pappan att han gick ner till stranden för att delta i beachvolleybollen. Hoppsan, där satt jag med en okänd tjej som inte talade ett ord engelska. Jag var lite nervös innan han kom tillbaka efter en halvtimme eller så. Sedan gjorde han så rätt ofta. Gick och spelade medan hon lekte i poolen. Ibland utan att säga till oss också. Ibland kom vi ner efter siesta och hittade henne där. När hon tröttnade gick hon ner till stranden, eller gick till en annan pool. Herrejösses, jag skulle aldrig våga lämna mina barn. Släpper dem inte med blicken när de badar. Och lämna dem kommer inte på fråga. Tänk om de börjar leta efter oss. Eller tänk om någon får för sig att låna med sig dem. Skulle inte för en sekund lämna dem till någon annan heller. Hur är du som förälder, lika hönsig som jag, eller litar du på andra och räknar med att olyckor inte sker?