Smset dimper ner i telefonen, middagsinbjudan…..till Vilmer. Knappt har vi hunnit hem innan vi skiljs igen alltså. Men det är väl så det ska vara. Barnen har sitt liv också och så länge de vet var vi finns är det väl ok att vi inte ses hela tiden. Men det känns lite knasigt.

Men glad över att han vill. Att han byter om till fintröjan, pausar spelet och springer iväg till kompisen för att äta middag. Lite spänd är han, för han vet att de ofta äter lite annorlunda mat än vi. Men jag sa att det nog inte är så annorlunda ändå, framförallt inte för honom som äter allt, även när vi tar ut svängarna här hemma.