Tänk så fort veckorna går. När jag var yngre tyckte jag det var en dum klyscha, men nu upplever jag det verkligen. Jag har inget behov av att stanna tiden i och för sig. Att bli äldre skrämmer mig inte och inte att barnen blir det heller. Visst, jag älskar bebisar, men tycker faktiskt att det blir härligare med tiden. Allt är lugnare nu, inte lika skarpt läge med något. Vi kan göra utflykter, vara spontana, bjuda hem folk. Det är inte lika noga när och om de äter, eller om de lägger sig lite senare än vanligt.

Dessutom blir barnen mer och mer goda vänner med varandra och de närmar sig i ålder.

Just nu är min stora tjej hos grannflickan och leker. Ingen tvekan alls när hon fick frågan. Vilmer tycker nog det är lite konstigt. Han har frågat flera gånger om Noria kommit hem nu. Igår, när Noria var själv hemma satt hon i soffan och sa att Vilmer borde komma hem, hon älskar ju honom. Vilmer tror jag ändå njuter lite av lugnet nu. Just nu är Noria rätt intensiv, snart 4 år med en stark vilja och som är både högt och lågt.

Jag hoppas att de kommer att fortsätta uppskatta varandras sällskap och att de har glädje och nytta av varandra. Jag minns ju själv hur väl jag önskade mig en storebror….som skulle ta med kompisar hem:)