Vare sig man ber om det eller inte verkar de hamna där barnen. I prinsessfasen! Just nu gör Noria piruetter på golvet. Vilmer har lärt henne , säger de här hemma. Hon far och snubblar, men släpper inte taget om kjolen. Hon gick in i rummet efter att hon kom hem från förskolan. Kom ut i tiara, kjol, silvriga tofflor och Milla-linnet jag köpte på loppis för ett tag sedan. Milla är ingen prinsessa, men fantastiskt fin. Försöker att inte säga att hon är söt och gullig, utan undrar istället om det känns kul att kunna snurra, och om hon tänkt lära sig flyga också, typ 🙂 Hon har uppenbarligen lärt sig nya saker, kan skutta som i voltige, och svävar fram. fast hon far nästan in i bordet, inte tvärkoll på alla armar och ben! (Och så är hon söt också, min lilla nippertippa!)

Jag har inget problem med att hon leker prinsessa, så länge det kommer från henne själv. Vi pratar aldrig om henne som prinsessa, vare sig i lek eller annars. Och om man inte pratar om det som en tjejgrej finns öppningen för Vilmer att haka på om han så vill. Hon brukar annars säga att hon är en fé som trollar, och den leken har de ihop. Det är viktigt för mig, att försöka att ge barnen samma förutsättningar. Hon ska inte vara en foglig prinsessa och han en tuffing som inte sjåpar sig. Det är inte viktigt just för att de just nu är en flicka och en pojke boende i samma familj, utan för att jag vill att de ska bli öppna, fria vuxna en dag också. Men sedan är man ju bara människa, som undrar hur många genusmissar man själv gör?

En bok jag är sugen på:

”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två, om genusfällor och genuskrux i vardagen”