Vilmer pratar mycket om jordbävningar och tsunami-vågor. Vill veta om och om igen om vågen försvunnit, om det finns människor kvar, om husen går att bygga upp osv. Han vaknade gråtande häromnatten och sa att han drömt att det kom en sådan våg här. Sedan lägger han till att han vet att det inte kan bli så men snälla mamma, förklara igen varför det inte blir jordbävning här.

Så för första gången berättade vi för honom om tsunamin i Thailand. Det har inte känts aktuellt förrän nu. Vi tyckte att han behövde ett bevis för att man kan klara sig bra. Vi sa inte riktigt hur rädda vi var då, att vi såg folk som var skadade, att vi satt på en strand och inte visste hur vi skulle komma därifrån eller att folk runt omkring oss var förtvivlade. Vi sa vissa delar av sanningen, att vi fick vatten på benen, att vi fick springa, att vi försökte hjälpa andra, att vi fick vara ute hela natten i badkläder och shorts osv och att vi klarade oss bra, inte skadade oss, inte kom bort och att vi fick se att många människor faktiskt visade upp vackra sidor av mänskligheten, där man ställer upp för andra.

Han blev mycket förvånad. Jag berättade också att han faktiskt kom till oss, som en lite present i magen strax efter tsunamin, så sett och vis var han med han också!

Du som har barn, hur har han/hon reagerat på allt prat om Japan? Vi har itne pratat så mycket om det hemma, men på förskolan pratade andra barn om det så pass att personalen kände att de behövde prata om det.