Jag funderar mycket på det här med självkänsla, både i min yrkesroll och som förälder. Vi har ordet sjävkänsla som temaord på jobbet i år och pratar en hel del om det, och ska även starta ett samarbete med Friends.

Vad jag gör på jobbet ska jag inte skriva så mycket om i min blogg, men väl om vad jag gör hemma. Eftersom jag är en grubblande männsika så drabbas jag ibland av dåligt samvete. Jag är impulsiv och har lätt för att bli arg, tyvärr. Samtidigt får jag väl ändå säga att jag brukar vara duktig på att erkänna för mina barn när jag gjort fel, och kramas förlåt.

Läs gärna vidare och kommentera.

Jag försöker berömma barnen för deras försök snarare än deras prestationer. Klassiskt är att barnen möter mig vid dörren på förskolan med en teckning i handen. Inlärt och spontant kommer kanske för ”men vad fint du gjort” Vad då, de har väl inte målat för att det ska bli fint. Numer försöker jag säga nåt i stil med ”Men, en teckning till mig, vad glad jag blir att du gjort en till mig”  När jag berättar för barnen att jag älskar dem eller berömmer dem, försöker jag få det att handla mer om att de duger fint som de är, bara av att vara de dem är. Att jag är glad att det var just han som kom till oss. Att allt blev så mycket roligare när du föddes, Noria. Vad glad jag blir av att tänka på att de är hemma när jag kommer hem trött från jobbet. Vad jag älskar att få kramar osv osv.

Barn behöver också känna att de behövs. Idag har vi bakat ihop och även om det blir lite kaos är det självklart att jag tackar för att de hjälpt till, hur skulle jag klarat mig annars. På samma sätt har vi faktiskt väldigt sällan haft tjafs i butiker. De har uppgifter där och brukar koncentrera sig på det. När jag sedan tackar för sällskapet brukar Vilmer svara nåt i stil med att ”det vore ju synd om dig om fick göra allt själv, mamma”

Självkänsla handlar väl också om att ha kontakt med sina känslor. Och att veta att man får känna dem. Eller? När jag kom hem idag var jag rejält trött. Och det öfrsta jag möter är först två glada barn, sedan började de bråka. Om en pinne. Noria vrålade om att det var hennes. Vilmer och Jan sa att det var Vilmers. Noria var tröstlös. Och så tänkte jag bli arg på henne för att hon slet i hans pinne. Men så fragade jag om hon också ville ha en pinne. Om hon var avundsjuk. Då tystnade hon direkt och nickade. Vilmer slutade tjafsa direkt också, och sa att hon ofta vill ha så fina pinnar som han har.

Ofta i sociala medier, tex familjeliv läser man om metoder hit och dit. Det jag alltid brukar fundera på är om de är bra bara för att de funkar. Javisst, man kanske fick ett lydigt barn, men hur är det med självkänslan egentligen.

Vad är självkänsla för dig? Har du själv god självkänsla och vad tror du att du fått den ifrån? Vad tror du ger barn bra självkänsla?