Just nu puttrar en kastrull full med kantareller på spisen. Jag var ut med pappa, för första gången på över 5 år. Rätt mör i benen efteråt, för det blir en lång sväng. Men pappa menar att han aldrig, på alla år han plockat där, har mött någon annan person där. Om han skulle falla ihop där uppe har jag ingen chans att hitta tillbaka, fast jag plcokat där så många gånger.

Pappa är en fantastisk svampplockare. Här ska de sitta, säger han, och då finns de där. Men det var mest små, några veckor för tidigt ute. Han ska dit och hämta uppd em om några veckor säger han, men är lite orolig numer för att gå själv, lite skärrad efter allt med hjärtat.

Det var mycket skönt att gå i skogen. Pappa är nog som bäst just där. När man går i skogen ihop, låter samtalsämnena komma och gör de inte det så lyssnar man på skogen. Ingen stress och ett område där han verkligen är bäst. Vi pratade om gamla svampminnen och hur det var att ha med oss i skogen när vi var små.

Och så skrämde han upp mig lite smått för vildsvinen!