Efter att vi haft en liten lässtund, jag och barnen, hoppar Vilmer iväg till vardagsrummet och ropar att det är en fågel inne. Stackars parvel! Måste varit bra konstigt för den rackarn att hitta ett träd i vardagsrummet. Där satt den bra länge och tittade, skakade lite och knäppte med näbben.

Vi provade att slänga ut bröd på gräsmattan för att locka hit några kompisar för att den skulle se var de andra är. Nu, när fågeln är ute, är de andra fåglarna här minsann. Noria vill inte ha in fler, men verkar tack och lov inte ha blivit direkt rädd. Hon grät hejdlöst ett tag. Trodde hon var rädd, men det var för att hon var orolig. Jag berättade att vi nog måste jaga den lite, kanske fånga den då den verkade tro att fönstret uppe vid nocken var vägen ut. När jag sa att vi kanske skulle ta borsten eller en filt bröt hon ihop. Och när pippin släpptes ut och flög iväg grät hon igen. Just nu står hon bredvid mig och skriver en sida i sin nya dagbok, en fin födelsedagspresent från en grannflicka. Detta gjorde tydligen sådant intryck att hon måste skriva av sig 🙂 Hon skrev om bajset och att pappa kunde ta ut den 🙂

Vilmer tyckte det hela var sorgligt han med. Han trodde den var död först när Jan kom med den i handen.